Marit Andersson 1923 -2015 - Östernärke trogen

Marit Andersson har fått sluta sitt liv på jorden i en ålder av 92 år. Hon fick bo kvar i egen lägenhet nedanför Askers kyrka och rå sig själv, precis som hon ville. Vi lärde känna varandra på 90-talet, som styrelseledamöter i Kvinnor i Svenska kyrkan, Strängnäs stift. Marit var kassör, ett uppdrag som hon hade naturlig fallenhet för från tiden som aktiv i framlidne maken Gustafs byggnadsfirma. Arbetet i makens företag hade också gjort Marit väl förtrogen med invånarna i Östernärkebygden. Med mina förfäder från Tybble by var jag således redan ”känd” för Marit.

Den låga tröskeln till Marits lägenhet gjorde det lätt att kila in till henne på en kopp kaffe under de tre år som jag hade vikariat som kantor i Askers kyrka. Marit var själv aktiv som kyrkvärd under dessa år. Våra samtal kunde handla om hur det var ”förr i tiden” under hennes uppväxt i Alltorps skola, där fadern Gideon var bylärare.  Nära Alltorp låg Källfallet i Himmer, där författarinnan Ida Bäckmann bodde en period. Marit hade levande minnen från Idas framfart med sin berömda ford, då skolbarnen rusade till fönstret för att få en skymt av denna ovanliga kvinna. Marit mindes också hur fadern regelbundet besökte Ida för att ta lektioner i engelska.

Ett flertal år var lotterilistan i Andrahandsbutiken i Odensbacken Marits lördagsaktivitet. Andra aktiviteter som Marit inte ville missa var korsorden i Nerikes Allehanda. Skötsel av kyrka och kyrkogård låg Marit varmt om hjärtat efter flera år som frivilligarbetare i kyrkan. Lång tid efter att anställda tagit över gravadministrationen för Asker fortsatte Marit att ”föra bok” över avlidna och intressera sig för var de fick sitt sista vilorum.  Kyrkogården ingick också i hennes dagliga promenadstråk och förhoppningen var att möta någon bekant eller obekant att växla några ord med.

En period ingick Marit och jag tillsammans med grannen Gunilla med mor Gunnel i en speciell kvartett ”gourmet-damerna” som träffades för att äta trerätters tillsammans. Dessa tillfällen förenades med sång och pianomusik. Vänskapen med Gunilla gav också Marit en speciell och ny erfarenhet att vara lite reservmatte åt hunden ”Sune”.

 Sång och musik var ett intresse som Marit behöll hela livet. Marits minne var fullt av texter till psalmer och barndomens sånger. Minnet räckte till för att sjunga ”Swing it magistern”, hela texten till mitt ackompanjemang på hennes piano, även när det inte räckte för att minnas vad dagens lunch hade varit. Det är säkert många med mig som kommer att minnas Marit med värme och i denna stund går mina tankar särskilt till barn med familjer samt svägerskor.

Från 80-talssoffa till köksstolar

 

Eric Carlsson har avlidit i en ålder av 92 år. Eric Carlsson utförde perioden 1966 till våren 2015 möbelrenoveringsarbeten åt mig i sin tapetserarverkstad på tomten i Sköllersta. Sitt första arbete utförde Eric åt mig vid 43 års ålder, då han 1966 renoverade och klädde min första soffa, en 80-talssoffa och två tillhörande stolar, inköpt av en antikvitetshandlare i Östernärke.

Ca 270 kronor utgjorde arbetskostnad och med material stannade fakturan på tusenlappen inklusive skatt, som då hette oms.

I mitten av 1980-talet behövde jag åter Eric Carlssons professionella arbete med en soffa, även den begagnad. Enligt Erics önskemål införskaffade jag själv de hudar som skulle utgöra klädseln.  Vid mina olika besök fick jag lite historier omkring Eric Carlssons arbete med möbelrenovering. Jag förstod att han hade en särskild förkärlek för slottsmöbler och hade meriter bl. a. från möbelarbeten vid Bo slott, Segersjö slott och Dyltabruks herrgård.

 

Utanför Eric Carlssons tapetserarverkstad vaktade gårdshunden, som var Erics trogna jaktkamrat. Jaktsäsongen var helig för Eric Carlsson. Han informerade kunderna om att dessa dagar inte var till för verkstadsarbete.  Makan Britta hade god koll på Erics verkstads- respektive jakttider och kunde ge besked per telefon.

Nästa arbete åt mig blev en fåtölj, modell äldre, inköpt på Myrorna. Eric klädde den omsorgsfullt med det möbeltyg, som jag införskaffade själv.

 

 

För ca tio år sedan gjorde Eric en räddande insats med en stol efter mina mostrar, efter ett missöde. Det var en gammal stol med klädsel minst från 50-talet. Eric delade med sig av sin goda kunskap om kvalitet på möbeltyger.

 

Att det också fanns stort intresse för hus och trädgård förstod jag vid mina besök. Vintertid isolerade t.ex. Eric husfoten nogsamt utvändigt mot kyla.

Så sent som veckan före påsk bad jag Eric om hjälp med fyra köksstolar, som min farbror hade gjort och som jag ville ha omstoppade om omklädda. Positiv som vanligt och snabb telefonsignal när stolarna var färdiga att hämta.

Hunden var numera” pensionerad” från uppgiften som jakthund och vistades inne. Gemenskapen i jaktlaget betydde fortfarande mycket för Eric. Han deltog in i det sista, dock utan gevär. Eric var också fritidsfiskare på Vinön och en hängiven naturvän. Han gladdes åt vårlökar i gräsmattan, men kände oro över makan Brittas hälsa. Efter vårt sista avsked skulle Eric gå in och dricka eftermiddagskaffe med sin hustru. Det är till makan Britta, barn och barnbarn som mina tankar går i denna stund. Eric fick gå till sista vilan i Sköllersta kyrka omgiven av många släktingar och vänner. Ovanligt för en man i hans ålder, men så var han också en ovanlig man med magnetisk kraft på unga och gamla.

                                                                

Tora Martina Larsson född Johansson

22 februari 1907 föddes min mamma Tora i Tybble by, Asker. Föräldrarna hette Gustaf och Anna. De hade träffats på sörmländska sidan av Hjälmaren, där Gustaf hade en drängplats.  I Tybble fick de barnen Adolf, f 1888, Hilda, f 1889, Hanna, f 1904 och Tora f 1907. Tora började skolan som 6-åring, delvis beroende på att lekkamraten Dagmar började då. De första åren gick barnen i skola i Fiskinge, de sista åren var det kyrkskolan som gällde. Mor Anna blev tidigt engagerad i baptiströrelsen. Tora gick i söndagsskolan, som på den tiden låg i Fiskinge. Toras systrar åkte till USA. Hilda första gången 1910 och Hanna första gången 1920. De återvände till föräldrahemmet i Sverige och bodde sedan kvar där så länge hälsan stod dem bi.

 

Framför bostaden syns Gustaf, Tora, Anna, Hanna, Hilda och Adolf.

Tora har berättat en del om sin barndom. Hennes pappa dog 1916. Fotot nedan kan ha varit från 1914-1915, då Hilda hade en mellanperiod i Sverige. Pappan hade byggt en snickarstuga på tomten för att han inte skulle behöva snickra i samma hus som de bodde i. Närmsta grannar var tre systrar, som kallades syflickorna. En av systrarna kom in och var upprörd över att stugan var byggd för nära systrarnas tomt. Hon var högljudd - rentav mycket arg. Tora blev förtvivlad över sin mammas utsatthet och slog så mycket hon orkade i alla köksgrytorna, tills avhyvlingen från grannkvinnan upphörde. Syflickorna tog aldrig mer upp den upplevda oförrätten.

 

Tora mindes annars mest av syflickornas förtjänster. De tog t.ex. hand om Tora när hennes mamma blev sjuk. En gång gav de modern en hårnål, för hon hade endast en spik att sätta upp sitt hår med. Syflickorna hade det gott ställt. En gång tog Tora ett par knappnålar, för sådana fanns inte i hennes eget hem och syflickorna hade ju så många! Det gnagde i Toras samvete och hon smög tillbaka knappnålarna utan att bli upptäckt.

 

Tora hade läsbegåvning och lärarinnan ville hjälpa henne få en kontorsplats i Örebro. Tora ville inte lämna sin mamma, så det blev att ta sig an det vanligaste yrket för unga på landet, pigjobb.

 

Efter faderns död flyttade familjen från det gamla bostadshuset till snickarboden, eftersom det var en bättre byggnad. När storasyster Hilda kom från Amerika lät hon rusta upp snickarboden, bl.a. med vatten och avlopp till köket. När Toras mamma dog 1928 rev Tora det gamla bostadshuset tillsammans med kusinen "Målar--Ejnar". Vid den här tiden hade Toras söndagsskoleutbildning lett till att hon själv var lärarinna i söndagsskolan.

 

Tora tog sig ut i världen, först till Varberg, där hon lärde sig bageriyrket. Hon kom in i baptistförsamlingen. På söndagar var församlingen engagerade i kyrklig verksamhet i Vallersvik, Frillesås, där det första baptistdopet ägde rum. Tora blev god vän med Märta, som var driftig. Hon ville starta eget och hittade en annons om en affär i  Karlskoga för specerier och kött. Märta frågade om Tora ville arbeta åt henne, men Tora hade lite kurage och svarade "endast som delägare".  Som bekännande baptister bodde de då i vaktmästarbostaden till baptistkyrkan och ombesörjde vaktmästarsysslorna där.

 

En bit in på 40-talet insåg Tora "var hon hörde hemma" när Sven från Tybble by friade. De gifte sig och efter något år föddes jag. Tora och Sven skulle bruka en liten gårdsenhet nära intill Svens föräldrahem och ha smådjur. Av olika orsaker bestämde de sig för att sadla om till bagare och med hjälp av farfar Axel Larsson köpte de ett hus med hembageri i Lillån. De startade Tora Larssons bageri. Tora var den som kunde baka. Sven klarade att biträda, både i bageriet och med annan "logistik".



Tora i hängmattan på Lindrothsgatan
 

 


Tora fick sitt kristna hemvist i Örebro Norra Baptistförsamling. Sven gjorde henne troget sällskap till kyrkan, men fortsatte nöja sig med att vara medlem i Svenska kyrkan. Tora drygade ut sitt egetföretagande med att jobba halvtid som lokalvårdare på sjukhuset. När Tora och Sven i början av 60-talet lade ner sitt bageri köpte de ett flerfamiljshus på Lindrothsgatan. Tora blev änka 1974 och pensionär i samma veva. Tora flyttade till Rikardsbergsgatan, där hon bodde hos ÖBO när hon till stor glädje blev mormor 1977. Som änka deltog Tora i cirkelstudier om olika landskap och resor till dessa. Hon gick på engelska kurser, åkte till Helsingfors och London. Tora deltog i pensionärsgymnastiken. Baptistkyrkan Betania var fortfarande Toras andliga 

Toras första år som mormor4

hem. Tora fick en fin marklägenhet i Sörbyängen, dit hennes barnbarn kunde koppla av en stund efter skolan. De sista åren bodde Tora på Tybblehemmet. Hon var en sällskapsmänniska ut i fingerspetsarna och hade förmåga att hitta beröringspunkter med nya vänner, när de gamla föll ifrån. Tora dog en sommardag, 90 ½ år gammal efter ett rikt liv.